Bit för bit

Ivan, 37

"Du skulle aldrig märka på mig att jag är deprimerad. Depression har inget utseende. En dag då jag ser som minst deprimerad ut kan vara en dag då jag lider som mest. Jag är bra på att leva ett ”normalt” liv, bra på att försöka passa in. Jag gömmer mig bakom fejkade skratt och leenden.

Varför försöker jag dölja min depression? Det handlar väl om stolthet gissar jag. Det är inte riktigt tillåtet för män att vara deprimerade. Att erkänna att jag är deprimerad innebär att jag inte är en tillräckligt bra man eller pappa. Det finns en förväntan om att jag ska klara allt det där, eller hur? Så ser jag det iallafall.

Musik är mitt liv. Musik definierar vem jag är. Det är nog därför jag blivit musiklärare. Jag har en liten träflöjt som jag fick av min mormor och morfar när jag var 10 år och jag spelar fortfarande på den när jag känner mig nere. Det funkar som en tröst, att improvisera fram tonerna.

Det är svårt att beskriva i ord hur jag känner mig när jag är där nere. Det är som att huvudet är helt översvämmat. Tankar och minnen dyker upp från hjärnans mörkaste hörn. Det är en inre kamp att inte drunkna i det där mörkret.

När jag är nere blir jag en outhärdlig person. Jag förlorar helt kontrollen över mina känslor. Jag blir lätt provocerad och irriterad och får helt irrationella utbrott som min fru och mina barn inte förstår var de kommer ifrån. Minsta grej kan få mig att tända till. Det är helt utmattande.

Andra gånger är det som att jag vill trotsa depressionen. Jag går in i ett överenergiskt tillstånd för att distrahera mig själv. Jag springer runt i klassrummet och låtsas bli exalterad när en elev träffar rätt ton. Det är ett sätt för mig att hålla mig borta från stupet.

En av de mest frustrerande aspekterna av min depression är att den är helt oförutsägbar. Den kan verkligen vara grym och oförlåtande.

Efter 15 år med svår depression har jag äntligen blivit mer nöjd med mig själv och mitt arbete. Det har varit en lång och svår resa, men det har varit värt det. Och jag har överlevt. Jag överlever."

Markus, 54

"Det har gått åtta eller nio år sedan min senaste depression. Jag antar att man kan säga att jag blivit frisk, även om det inte alltid känns så.

Jag minns att problemen började när jag var tonåring och gick i skolan. Livet var inte direkt toppen för någon i min familj på den tiden och i stället för att prata om det tog jag ut min frustration på andra människor. Det enda jag brydde mig om var en gosedjurshund som jag hade vid fotänden av sängen. Jag kallade honom Milo och brukade berätta allt för honom. Han var min klippa.

Trots mitt dåliga beteende lyckades jag komma in på universitetet. Då blev saker och ting värre. I stället för att få utbrott, slöt jag mig inom mig själv. Jag kände mig som ett hopplöst fall. Som att jag inte var bra på någonting alls.

Att vara deprimerad kändes som tortyr. Jag var konstant skräckslagen och orolig över nästan allt.

Ensam i ett tomrum och helt förkrossad, så kändes det i veckor och åter veckor i sträck. Och ärligt talat började det kännas som att det inte fanns något hopp. Jag hade inte så många nära vänner men ett par av dem var väldigt stöttande. Eller, så stöttande de kunde vara med tanke på mitt tillstånd. De följde med mig till psykologen som efter en tid gav mig diagnosen svår depression. På ett sätt kände jag mig lättad. Min konstanta följeslagare hade ett namn. Något jag kunde greppa och försöka förstå.

Min depression definierar mig inte längre, men den är fortfarande en stor del av mitt liv. Jag vet hur det känns när depressionen närmar sig, och när den gör det har jag människor omkring mig som älskar mig och bryr sig om mig. De är bokstavligt talat mina livräddare och jag kan inte föreställa mig var jag skulle vara utan dem. Det har tagit lång tid att ta sig hit, men jag är här.

Milo finns fortfarande vid min sida. Han är en bra lyssnare, men han tittar lite konstigt på mig ibland. Jag antar att jag kan leva med det."

Jakob, 28

"Jag visste att jag från utsidan såg ut som någon som lever sin dröm. Jag var en ung kille, som levde på att spela fotboll. Jag visste att jag haft tur men det gjorde bara att jag kände mig ännu mer misslyckad. Det kändes som att jag inte hade någon rätt att må dåligt, ingen rätt att vara deprimerad. Jag hade allt jag någonsin drömt om och jag kände ingenting. Bara tomhet. Som att det inte fanns något ljus kvar. Jag kunde inte säga någonting till killarna i laget. Jag oroade mig för vad de skulle tycka om mig. Jag ville inte dra in dem i mitt mörker.

Sen började jag missa träningar. Jag pallade inte att ta mig dit. Min kropp kändes så tung, jag kunde inte ta mig ur sängen, ibland låg jag där i dagar. Vad var poängen? Så kom en matchdag och jag kunde bara inte ta mig dit. Jag stannade i mitt rum, svettades och skakade. Jag minns fortfarande hur hårt och högt mitt hjärta bultade i bröstet – det bankade verkligen – och jag undrade om det var så här det kändes att dö. Det obehagligaste var att jag inte brydde mig, jag hoppades att det skulle hända. Jag tänkte att om jag dog skulle alla åtminstone förlåta mig för att jag inte var bra nog.

Min farbror hittade mig där ensam i mitt rum och jag kommer alltid minnas det ögonblicket. Han gav mig en kram. Och jag började gråta. Det var då jag insåg att människor faktiskt vill hjälpa, de vill vara där för dig. Men du måste våga prata med dem. Du måste be om hjälp.

Livet är fortfarande ganska upp och ner, men jag vet att det kan bli okej. Jag försöker hålla mig till mina rutiner och ta hand om mig själv. Jag skäms inte längre över att jag behöver hjälp för att hitta balans i tillvaron. Och jag har börjat spela fotboll igen. Träningen är bra för mig, det är som att hjärnan får vila och kroppen bara gör sin grej. Numera spelar jag för att det är socialt, det jag uppskattar mest är att umgås med folk, att göra något kul tillsammans, som ett lag."

Clara, 23

"Jag skrev mitt första självmordsbrev när jag var 14 år. Jag gjorde ingenting åt det men förstod heller inte att det var något onormalt med det. Det enda jag visste var att jag kände mig ensam hela tiden, det var som en fysisk smärta i bröstet. Ibland såg jag mitt hjärta framför mig och föreställde mig att det läckte blod ur det. Samtidigt fick jag bra betyg i skolan, så ingen märkte att något var fel, varken mina lärare eller mina föräldrar.

Det blev värre när jag började på universitetet, men jag var duktig på att dölja det. Eller, jag trodde att jag var det. Jag började dricka mycket. Så fort jag inte var ute eller pluggade kändes det som att min hjärna straffade mig. En ständig inre röst sa åt mig att jag var värdelös, en hemsk person, skräp. Att ingen någonsin skulle bry sig om mig och att ingen borde göra det heller.

En dag kommenterade en vän att jag aldrig log längre. Jag minns att jag blev förvånad och försökte komma fram till om det var sant. Den där lilla kommentaren hjälpte mig att förstå hur illa det var. Det var som om jag gått i sömnen och plötsligt vaknade upp. Det fick mig också att inse att jag inte alltid varit så här. Då bestämde jag mig för att gå till en kurator. Hon skickade mig vidare till en psykolog, som efter några möten ställde diagnosen depression.

Det var mer än en depression. Det slutade med att jag tog ett års uppehåll från mina studier. Under en lång period orkade jag inte ta mig upp ur sängen. Det kändes som att jag misslyckats, att jag kastat bort alla chanser att någonsin bli normal.

Efter en tid började jag gå upp när min mamma kom hem från jobbet. Jag satt i köket medan hon lagade mat. Så småningom började jag hjälpa till att hacka saker åt henne. Idag är det jag som lagar maten medan hon pratar. Det är vår rutin. Att laga mat är en så enkel, kreativ grej. Jag gillar känslan och doften från ingredienserna, som färska örter. Att göra något för någon annan får mig att må bra.

Att acceptera att jag är deprimerad har hjälpt mig att se att den här ledsenheten inte är den jag är som person. Den kommer kanske alltid finnas med mig, men jag vet att om jag låter människor hjälpa mig, kan jag uppleva fler bra dagar."